Allan med sin far
Allans första år
Allan Gustav Eriksson föddes den 13 oktober 1911 i Greksåsar, en liten by ett par mil väster om Norastad i Bergslagen, Västmanland.
Allan var yngst bland sex syskon. Hans far Teodor var skogvaktare och jägare och hans mor Emely dog när Allan bara var sex år gammal.
Allan, femton år
Familjen var mycket musikintresserad och Allan spelade till en början orgel tillsammans med sina systrar. Orgelspelandet var lite motvilligt och det var inte förrän han fick låna ett dragspel av en kamrat och spelade på gehör som hans far förstod att det måste vara dragspel som är Allans melodi.
Intresset för just dragspel hade väckts redan i betydligt yngre år vid Allans allra första möte med musiken: "Rostoffskypolka" med dragspelsduon di Zazzo och Porelli spelad på trattgrammofon.

När Allan fyllde femton år fick han ett eget dragspel av sin far, ett femradigt HB Registrato som kostade hela 225 kronor.
Ett år senare, efter flitigt övande, fick han tillsammans med en kamrat sin första spelning på en fest i Västgöthyttan. Repertoaren bestod av bara tio låtar men killarna fyllde ändå hela kvällen genom att spela låtarna om och om igen. Gaget samlade de ihop själva med en hatt på golvet och blev 3.75 kronor.

Allan fortsatte att öva på sitt dragspel och blev med tiden riktigt duktig, fick fler spelningar och var snart en musiker att räkna med.
Flyttar till Stockholm
För att på allvar kunna ägna sig åt musik så flyttar Allan till Stockholm som tjugoåring.
Allan med kollega utanför cykelaffären i början av 30-talet
Inkomsten tryggas med ett fast jobb på Östermalms velocipedaffär på Skeppargatan, och på kvällarna är Allan ute och jobbar som musiker.
Hedvig & Allan
Både Allan och hans blivande fru Hedvig är under den här perioden aktiva folkdansare i folkdanslaget Allmogegillet.
Allan kunde dock inte låta bli att emellanåt rycka in som musiker på danserna eftersom det var att spela och inte dansa som trots allt var hans stora passion.
Danserna med Allmogegillet hölls för övrigt på Vasa Realskola där Allan senare kom att stå för musiken under många år.

1938 gifte sig Allan och Hedvig. Först bodde de i Atlasområdet på S:t Eriksplan under många år men tog så småningom hela familjen med sig och flyttade till Kristinehovsgatan 23 på Södermalm vilket också blev Allans hemvist resten av livet.

Allan trivdes väldigt bra i Stockholm men hembygden i Västmanland fanns naturligtvis alltid där i tankarna.

Tar jobb på Dragspelstjänst
Algot och Allan 1936
En av Allans vänner var Algot Bengtsson, en smått legendarisk dragspelsbyggare. Hans företag Dragspelstjänst kom att bygga de populära spelen som bar hans eget namn, Bengts.
Allan på Dragspelstjänst 1963
1942 tar Allan jobb på företaget. Med sin säljerfarenhet från cykelaffären är han i första hand säljare men det händer t.o.m. att han rycker in i verkstaden och bygger spel själv.
Ute i butiken knöt Allan många kontakter med hela den svenska dragspelseliten. Det var här de köpte sina spel.
Själva affären var en gammal livsmedelslokal som Algot förvärvat. Golv och väggar var därför täckta med kakel och bidrog till en mäktig akustik när spelen testades av engagerade köpare.

Dagarna avslutades inte sällan med att Allan och kollegan Gösta Westerlund, också han speleman, satt kvar i verkstaden och övade dragspel långt in på kvällskvisten.

Allans eget Bengtsdragspel som är prytt med emblemet "Allan", inköptes på Dragspelstjänst tidigt 1943 och är faktiskt ett av de första Bengtsspelen som tillverkades.
Detta dragspel blev hans trogna följeslagare på alla inspelningar och framträdanden och känns igen på flertalet bilder med Allan.

Än idag är spelet i nyskick och låter lika fantastiskt som för snart 70 år sedan! Lyssna själv på filmen här intill..

Karriären tar fart!
På Luciadagen 1939 debuterar Allan i radion. Tillsammans med kollegan Gereon Ringström genomför de en spelning i en radiostudio omringad av sandsäckar och militärvakter.
Andra världskriget hade precis brutit ut och påkallade extra säkerhet.
Allan hade sedan ett eget program i radion mellan 19:30 och 20:00 på lördagskvällarna under hela 1940-talet. I början blev det mest dragspelsduetter (bl.a. med Gösta Westerlund) men från 1950 spelar Allan med hela sin egna orkester, Allan Erikssons Kvintett.

I takt med att Allan gör sig ett namn får han fler spelningar och släpper under sent 40-tal sina första skivor.
På 1950-talet blir Allan en kändis på Skansen när han spelar med Erik Östs orkester under fyra år.


För kung och fosterland!
Fältteatern 1942
Under tiden som andra världskriget rasade ute i Europa ryckte Allan in som fältartist för de svenska soldaterna.
Sverige var och är som bekant neutralt och deltog därför inte i kriget men det innebar inte att de svenska styrkorna var passiva. Beredskapen var hög och många svenska män var borta från sina nära och kära i långa perioder. Då var det förstås tacksamt att koppla av med lite underhållning.
Allan (tvåa från höger) med fältartister
Allan gjorde under åren som fältartist framträdanden tillsammans med kända svenska artister och skådespelare som t.ex. Elof Ahrle och Thor Modén.
Och för det jobbet kvitterade Allan ut 18 kronor om dagen.


Allan Erikssons Kvintett
1945 bildar Allan orkestern Allan Erikssons Kvintett som senare kom att bli ett av landets populäraste gammaldanskapell.
Kvintetten spelade traditionell svensk gammaldansmusik som stod i bjärt kontrast mot bl.a. den amerikaniserade dansmusiken som vid den här tiden började få stort inflytande. Orkestern blev därför extra uppskattad av dragspelsfantasterna.
Originalkvintetten bestod av:

Allan Eriksson Dragspel och Kapellmästare
John Weiland 1:a violin
Ture Hedberg 2:a violin
Per-Henrik Lindström kontrabas
Ragnar Olsson gitarr.

Samma år som kvintetten bildades fick de jobbet som husband på Vasa Realskola.
Svenska ungdomsringen anordnade på helgerna underhållning i gymnastiksalen med "gammaldans och lekar" som det hette. Orkestern satt i mitten av salen och dansen gick runt omkring.
Full fart på Vasa Real!
Stämningen på Vasa Real var alltid på topp och tillställningarna uppskattades mycket, inte minst av Allan och hans orkester som stannade där i 16 år.
Dock blev det ibland hektiskt på lördagskvällarna då veckans radiospelning började 19:30. Därefter fick man skyndsamt förflytta sig från radiostudion på Karlaplan till Vasa Realskolan vid Odenplan.
En gång när kvintetten anlände till radiostudion för repetitioner klockan 18:00 fann de dörrarna låsta. Först efter över en timmes väntan i 12-gradig kyla blev de insläppta utan någon möjlighet att förbereda sig.
Stelfrusna genomförde de trots allt spelningen och fick senare till sin förvåning höra att det var deras bästa radiospelning någonsin!
Man kan onekligen konstatera att kvintetten hade rutin..

På grund av att man var bunden till radion och Vasa Realskola och att alla i orkestern hade ordinarie arbeten att sköta, blev det inte mycket turnerande under de här åren.
Man gjorde dock uppskattade spelningar på enskilda tillställningar som hembygdsfester och midsommarfiranden.
Den gamla fäbodstugan


Med på spelningarna i Vasa Real var pianisterna Gösta Bäckström / Nils Viklund och den ljudbild som uppstod med denna för gammaldans lite ovanliga sättning försökte Allan återskapa 1976 när han spelade in skivan Den gamla fäbodstugan i Decibelstudion.

Allan på vita duken!
Mitt under dragspelsmusikens storhetstid bestämde sig Svensk Filmindustri för att haka på trenden och producerade 1946 filmen 100 dragspel och en flicka.
Elof Ahrle spelar en uppfinnare som konstruerat ett nytt dragspel. Det blir en tuff strid mot elaka konkurrenter för att med spelets hjälp vinna en dragspelstävling.

Allan var självklart med och framförde Andrew Walters "Accordion Boogie" tillsammans med kollegan Sölve Strand.
I deras scen skall motståndarsidans dragspel passera de två ärrade dragspelsproffsens test.
Allan fick t.o.m en replik:

-"Dom har inte en chans!"

Och tack vare det fick han utöver gaget på 40 kronor en extra skådespelarersättning på 35 kronor!

Några år senare, 1950, gjorde Allan även en kort visit i filmen "Min syster och jag" med Sickan Carlsson.

Radiosymfonikerna
Början av 60-talet var också början på slutet för gammaldansens storhetstid. Populärmusiken hade gjort sitt intåg och folkparkerna som var gammaldansens naturliga fästen, började försvinna.
När Dragspelstjänst lades ned 1964 tog Allan istället fast jobb som studioassistent åt Sveriges Radios Symfoniorkester.
Hans uppgift var att hålla reda på alla noter, stämmor och problem som måste lösas för att en stor orkester skall fungera. Ett jobb som med andra ord passade Allan perfekt med sin noggrannhet, ordning och sinne för detaljer.

Under de år som Allan jobbade för Radiosymfonikerna fram till sin pension fick han en upplevelsefull och rolig tid. Bland annat blev det många resor runt hela jorden och inte sällan var det Allan som fick visa vägen!
Han blev snabbt en i gänget och kallades "orkesterns 106:e medlem".
Efter sin pension blev han utnämnd till hedersmedlem i Radiosymfonikernas förening.

Allan visade sig också ha andra kvaliteter som kom till nytta för orkestern. På 60-talet leddes Radiosymfonikerna av den rumänske dirigenten Sergiu Celibidache. Han var känd för sitt hetsiga humör som kunde gå ut över orkestermedlemmarna under repetioner.
Av en märklig anledning hade Allan en lugnande effekt på maestron trots att de inte talade något gemensamt språk. Så när Celibidache väl tappade humöret löd uppmaningen "-Hämta Allan!" i orkesterdiket.
Och tack vare just Allan kunde repetitionerna så småningom fortsätta under ordnade former.
I en TV-sändning från Cirkus på nyårsafton 1972 stämmer Allan här själv upp med sina arbetskollegor och musikervänner.
Under ledning av dirigenten Stig Westerberg framförs Allans mest kända stycke, När Lyckan Ler.
Uppbackad av den stora 100-mannaorkestern och med ett vackert arrangemang signerat Hans Wahlgren får Allans vals från 1949 en helt ny dimension!

Allans spelstil
Det som utmärker Allan bland de gamla dragspelskungarna är hans alldeles speciella spelstil som går att känna igen direkt när man hör den. Hans sätt att hantera sitt instrument återspeglade hela hans personlighet och det är precis vad som utmärker en stor musiker, man spelar med hjärtat!

Men även om Allan spelade med mycket känsla så var han en perfektionist. Alla toner satt minsann där de skulle. Tempot var alltid exakt och det uppskattades inte minst av folkdanspubliken. Allan lärde känna sin publik när han själv var folkdansare under 30-talet och visste att dansmusik skall spelas taktfast, något som var lika aktuellt då som nu.
Vad gäller spelstilen känner man främst igen Allan på hans speciella sätt att snärta till reprisernas avslut. En annan egenhet som sticker ut är hur han sväller med bälgen på långa toner, något han inspirerades av från allmogeviolinisternas stråkföring.

Vad som är lite märkligt är att Allan nöjde sig med ett treradigt knappdragspel då de flesta andra som använder sig av trappstegsklaviatur har fyra eller fem rader.
Men Allan använde sin högra tumme i spelet vilket man normalt sett inte gör, och kunde därmed öka sin spelkapacitet med 20%.


Här ser vi Allan i en TV-sändning på nyårsafton 1976, strax efter sin pension.
Han strålar återigen samman med sina gamla vänner i Radiosymfonikerna och framför Andrew Walters "Afton på Solvik" (arr: Bengt Hallberg).
TV-programmet hette "Musik, musik!" och Ernst-Hugo Järegård var värd.
I detta nummer deltar förutom Allan som solist sammanlagt 90 man i symfoniorkestern samt en kör på 30 personer. Dirigent var Gustaf Sjökvist.


Allans kompositioner
Som speleman hade Allan en stor repertoar men han gjorde ett betydligt större intryck som kompositör även om Allan själv inte gärna ville kalla sig för det eftersom han tyckte det lät för pretentiöst.
Vid tiden då Allan började komponera fanns det, förutom traditionell folkmusik, få verk skrivna för dragspel till skillnad från t.ex. piano.
Allan satte sig därför ner i ren frustration och skrev sin första melodi, valsen Solskensfröjd år 1937.
Och tur var väl det. Därefter flöt det på och blev totalt ett 70-tal verk under hela hans livstid.
I huvudsak skrev Allan musiken ur ren inspiration till sig och sin orkester, enda undantaget är schottisen Brunetten som var ett beställningsjobb.
Många av hans verk har blivit inspelade av andra orkestrar och hans musik har använts till alla möjliga ändamål, t.ex. arrangerades Sommarbruden för militärorkester och spelades på Gustaf Adolfs Torg i Stockholm under Kung Carl-Gustafs och Drottning Silvias kungabröllop 1976.

Titlarna till låtarna hämtade Allan ofta från platser i sin barndoms hembygd, t.ex:
Dans på Älvamossen som är en plats ett par kilometer från där Allan föddes. Dansen syftar på älvornas dans i gryningen, något han själv bevittnade som barn.
Silverbäcken är en fin liten bäck inte långt från Älvamossen.
Blankaforsen är ett vattenkraftverk som ligger i Svartälven.
Vid Kvarnbäcken lekte Allan som barn.

Andra namn på platser och referenser till hans hembygd är t.ex. Hälltjärnsbäcken, Sommar i Bergslagen och Den gamla fäbodstugan.

Titlarna kunde också vara referenser till en händelse eller till personer som Allan hade träffat, t.ex. Blondinen, Den blyga violen eller ett av hans sista verk som skrevs våren 1988: Vänskapslycka.
Allan berättar själv om bakgrunden till Vänskapslycka i filmen här intill, inspelat från ett radioprogram med Gnesta-Kalle och Skansens orkester samma år.
(Hör stycket på Musik-sidan)

Allan provade också på att skriva i andra genrer än gammaldans men det var något han höll för sig själv hemma i byrålådan.


USA
English Pub
Greenwich Village NYC, 1973
Allan hade en speciell relation till USA. Förutom att hans far bott i landet under några år på 1800-talet hade familjen många släktingar som emigrerat under de svåra åren.
Amerikabrev kom därför dagligen hem till gården i Greksåsar när Allan var liten. Titeln till polkan Vilda västern är onekligen inspirerad av historier som breven lät berätta.

I tidiga år flyttade Allans bror Gunnar även han till Amerika och Allan reste över och hälsade på ett flertal gånger under sitt liv. Väl där fick han många amerikanska vänner med ett gemensamt intresse för svensk gammaldansmusik.

Under sent 1940-tal uppmärksammade den amerikanska radion Allan i ett program om äkta svensk gammaldans. Programmet blev mycket uppskattat efter att ha spelats på ett flertal radiostationer och många lyssnarbrev började dyka upp från andra sidan Atlanten.


Skivorna
Efter att ha spelat in sina första 78-varvare i Attiksalen i Stockholms konserthus 1948 följde ett antal EP-skivor med Allan Erikssons Kvintett under 1950-talet.

EP - Dags för dans (1958)EP - Upp till dans (1959)EP - Till dans
EP - Till dans igenEP - Allan Erikssons Kvintett

Från 1970-talet och framåt då Allan var mindre aktiv som arbetande musiker blev han desto flitigare i skivstudion.
Vid det här laget hade inspelningstekniken utvecklats, man fick fler spår och dessutom möjlighet att ta om delar av inspelningen. Perfektionisten Allan var inte sen att dra fördel av detta för att fila på resultatet. Han släppte aldrig något förrän han var helt nöjd.
Det blev åtskilliga fullängdsalbum som fylldes med alla gamla kända låtar men även nyskrivna i takt med att Allan fortsatte komponera. Där fanns också kända melodier från Allans och orkesterns repertoar, inte sällan skrivna av de övriga orkestermedlemmarna John Weiland och Ture Hedberg.

I Noraskog 1966


1966 spelades albumet I Noraskog in med kvintetten.
Dock återstod vid det här laget bara violinisten John Weiland från originaluppsättningen.
Sven Stiberg var ny på gitarr och Folke Eng på bas. Gösta Bäckström tog hand om 2:a fiolen.

Dans på Älvamossen 1970


Allan släppte skivan Dans på Älvamossen 1970.
Skivan spelades in i Studio Savoy i Solna.

Sommar i Bergslagen 1973


Allan spelade ofta med sin son Lars som här på skivan Sommar i Bergslagen från 1973.
Folke Eng och Sven Stiberg kompar på bas och gitarr.

Solskensfröjd 1975


Albumet Solskensfröjd, döpt efter valsen som var Allans första komposition, innehöll nästan hela originaluppsättningen av hans gamla kvintett (här visserligen omdöpt till "Allan Erikssons Orkester").
Gösta Bäckström spelar piano.
Skivan spelades in i skivbolaget Electras egna studio.

Den gamla fäbodstugan 1976


Allans son Lars spelar piano för det gamla Vasa Real-ljudet på Den gamla fäbodstugan 1976.

På Sommarängen 1981


På Sommarängen är inspelad med en ensemble bestående av gitarr, kontrabas och inte mindre än fyra dragspel.
Inspelningen skedde i Pajala-Hasses studio "Morgongåva" i Västmanland, 2 timmars bilväg från Stockholm.
När allt var klart upptäcktes att en baston blivit aningen falsk, något som bara Allan kunde höra. Men det blev en lång färd tillbaka till skivstudion för omtagning.
Är man perfektionist så är man..


Skansenidyll 1982


1982 släppte Allan det som kom att bli hans sista inspelade vinylalbum, Skansenidyll.
Precis som det tidigare albumet "På Sommarängen" spelades detta in i Pajala-Hasses studio och innehöll en likadan sättning med i princip samma musiker.


Allan förekom också på en antal samlingsskivor och blandskivor med andra artister som t.ex. Calle Jularbo, Conny Sahm m.fl.


Allans sista år
Stockholms Melodiklubb 1980
Allan var aktiv musiker in i det sista. Bl.a. blev han på gamla dar medlem i Järfälla dragspelsensemble som mentor till gruppens yngre medlemmar.
Han spelade på fester och danskurser och med vännerna i Stockholms melodiklubb.
Han var ett känt ansikte på dragspelsevenemang och konserter och spelade in skivor och komponerade nya stycken.

Den 14 Januari 1993 avled Allan i sitt hem på Södermalm. Han blev 81 år.
Begravningen i Högalidskyrkan speglade hans tillgivenhet till musiken och hans starka band till hemtrakterna i Bergslagen.
En grupp musiker ur Radiosymfonikernas stråksektion hedrade honom genom att spela "När lyckan ler" i ett specialarrangemang av Anders Dahl.

Allans aska spreds på Skogskyrkogårdens minneslund där han fick sin sista vila..

Allan lever vidare..
Allan Eriksson 1911 - 1993
Med så mycket fin musik och med så många människor som har dansat till Allans toner har han onekligen satt sitt avtryck i den svenska gammaldanskulturen.
Många är det som minns dragspelaren Allan Eriksson och många är vi som minns Allan som person. En pålitlig, generös och vänligt sinnad medmänniska. Just vänligheten var ett ledord hos Allan som aldrig drog en sur min utan behöll sitt lugn och goda humör även i de allra mest stressade situationer.

Under många år under 2000-talet hölls "Spela Allan", en speciell dragspelstämma till hans ära i hembygden Greksåsar.
Nu är det upp till kommande generationers dragspelare och musiker att fortsätta spela Allan, för trots att det är 30 år sedan Allan lämnade oss lever hans minne och musik vidare...